När sjukskötaren blir sjuk
(Bild från Google)
Ber om ursäkt för min långa, omeddelade, bloggpaus.
Har haft en del på gång, dels för att jag fortsättningsvis
är på sjukledighet. Senaste veckan har bestått av att peppa
mig själv att orka stiga upp på morgnarna, att åtminstone ta
en promenad/dag och att försöka studera.
__________________________________________________________
Om jag uppdaterar om min sjukledighet, för ca 1,5 månad sen
så skadade jag axeln, sen dess har den värkt och känns inte "säker".
Vissa dagar har jag haft svårt att få smärtan medicinerad tillräcklig (tack
och lov att man e sjukskötare och vet hur mycket man kan ta av våra
vardagliga smärtmediciner) och andra dagar har jag knappt känt av min axel.
Jag har varit på sjukledighet i 1,5 månader och bara det är otroligt svårt.
(Bild från Google)
Att gå från en hyperaktiv typ, som älskar att fara till jobbet, att få hjälpa
människor, stöda andra och finnas till. Att känna att man har något att
ge, att vara till nytta. Att gå från att ha varit på någon form av träning
varje dag (gym, fotboll, ishockey, innebandy) till att plötlisgt inte få göra
något. Först av allt så är det otroligt jobbigt att man inte får fara till jobbet,
att man inte får den sociala biten. För två veckor sedan så var jag tvungen
(vilket jag glädjade mig åt) att fara i jobbet eftersom sjukledigheten tog slut
innan jag skulle till en ortoped. Jag fick en värsta socialkick, alla människor,
all kontakt med olika personer. Att få diskutera allt mellan himmel och jord,
att få vara behövd. Det gjorde mig alldeles euforisk.Dock..fick jag väldigt svåra
smärtor i axeln när jag inledde dag 3 i jobbet (innan tiden till ortopeden).
Ortopeden gav mig sedan order om att fortsätta sjukledigheten samt att jag var
tvungen att fara på magnetröntgen för att de skulle kunna utesluta operation.
(Bild från Google)
Igår var dagen äntligen här, när jag skulle få besked om huruvida
det blir operation, om jag får återgå till jobbet (i lördags gjorde jag
faktiskt ett kvällsskift, det var otroligt roligt..men resulterade i svåra
smärtor i axeln de påföljande 2 dagarna. Ortopeden berättade att
jag hade inga frakturer i axeln (vilket tydligen var underligt) för när
axeln hade hoppat ur led så hade den vridits på något vis mot mitten
av axeln och "vanliga" människor får frakturer. Men min axel twistade
sig tillbaka på plats och det är efterföljande smärtor som nu plågar
mig. Därför kan de inte heller säga hu länge jag hamnar att vara borta
från mitt jobb och all träning, eftersom folk vanligtvis behöver operation
efter sådanahär händelser.
Nu har jag fortsättningsvis en månads sjukledighet, med fysioterapi ca
2 ggr i veckan. Och börjar min axel hoppa ur led i fortsättningen så blir
det titthålsoperation, bara att hoppas det inte händer förrän om något år.
_______________________________________________________________
Men hur är det att vara en sjuk sjukskötare. Det är inte enkelt, först och
främst har man ju det jobbigt med smärtan som man tampas med, sedan
missar man en massa av den sociala biten. Man tampas även med
skuldkänslor eftersom man vet att det är svårt att hitta ersättare. Är man
dessutom en person som springer runt på varje avdelning och har vissa
avdelningar som bara man oftast är på, kan det vara extra svårt att hitta folk.
(Bild från Google)
Jag har känt mig tyngd av skuldkänslor, trots att jag vet att jag inget kan
göra för har man skadats så har man. Men man känner sig mest som en
börda. Varje morgon sedan jag skadade mig har jag sänt en tanke till mina
arbetskamrater, hoppats att de inte har för fullt upp men även avundats dem.
Sedan känslan när man lämnat in sjukintyget till cheferna, det är bland
det värsta jag vet. Man känner sig som en svikare, igår när jag fick veta
att jag borde vara bort en månad blev jag alldeles kallsvettig av tanken
på att bli tvungen att meddela mina förstående chefer det, för man vill ju
inte vara en börda.
(Bild från Google)
Sedan syns ju inte min skada utvärtes eftersom jag inte längre behöver
använda mitella, så kan ju nog förstå att folk är skeptiska, men må så vara.
Jag är inte född till världen för att fundera på ifall folk funderar på ifall jag
faktiskt har en skada eller ej.
(Bild från Google)
Sedan när man e på olika undersökningar eller läkarbesök eller fysioterapi,
överallt träffar jag mina patienter och ingen av dem tror att jag e där för egen
skull. De frågar mig alltid att träffar de mig nästa vecka där och då, eller säger
hur glada de är att se mig. Eller så vill de diskutera sina funderingar, anhöriga
som kommer för att prata (det händer även när man går i affärerna eller så). Men
när man har eget att fundera på, så är det tungt att fortsätta vara i rollen sjukskötare.
Man skulle bara vilja sätta en skylt på sig att "ur bruk" eller "stör ej".
Jag minns när jag var till läkaren 1:a dagen efter skadan,
jag hade så mycket smärta att jag knappt kunde gå, hade
ingen medicin till hands, skulle till röntgen. På vägen dit
träffade jag en patient som jag skött en hel del, och patienten
ifråga frågade om jag skulle till ifrågavarande poliklinik och
småpratade att hen just kommit därifrån. Och undrade om hen
skulle få träffa mig nästa vecka. Hen började berätta om hur det
gått och så vidare. Jag har inte samvetet att säga "back off" utan
fortsatte artigt att prata, trots att jag knappt ville klara av att stå där.
(Bild från Google)
Ibland glömmer patienter/klienter bort att även vi kan bli sjuka, att även
vi har ett liv på sidan om sjukhuset. Det låter själviskt när jag säger sådär,
men så är det ju. När man går hem för dagen måste man koppla bort arbetet,
det är säkert så inom alla arbeten, men åtminstone inom vården, för bär man
med sig allt man ser, hör och får erfara blir det tungt att orka leva.
När sjukskötaren blir sjuk, det är inte lätt. De brukar ju även säga, de värsta
patienterna är sjukskötarna/läkarna. Det är ju säkert för att vi vet ju en hel del
om allt, och kanske lägger i oss lite väl mycket i hur de gör olika procedurer mm
:)
_________________________________________________
Med en risk för att ha varit alltför personlig, så delar jag nu detta inlägg med er.
Men det är främst som en påminnelse, att sjukskötare är man ju alltid, även när man
stämplat ut från jobbet. Man är ibland tvungen att ge av sig själv även utanför arbetet
MEN ibland kanske vi som patienter/klienter kunde försöka tänka efter lite, kanske ge
sjukskötaren lite ro, lite privattid. För man är inte alltid så att säga "fit for fight".
