Du fattas mig.
Jag går mot kafferummet för att plocka upp min väska innan jag går hem,
kikar snabbt på telefonen som blinkar och signalerar att jag har olästa
meddelanden. Aldrig trodde jag att ett litet meddelande kunde förändra
så mycket.
_________________________________________________________
Det var en varm och ljuvlig Augustikväll, vi hade haft ett givande möte.
Du och jag hade många gånger utbytt några ord, och Du var den jag alltid
kände mig närmast i vår grupp. Från att ha utbytt några ord nu och då, från
att ha stött på varandra i olika sammanhang under flera års tid, så kom allt
att förändras den där augustikvällen, efter ett möte som hade inspirerat oss,
så där som våra möten brukade göra.
Du berättade så ivrigt om ditt nya arbete, i Storbritannien, du var eld och lågor
och berättade hur du äntligen började få allt fixat för att åka iväg. Jag delade
din glädje. Det som hade börjat som småprat där ute på gatan i Vasa, medan
solen sakta börjat gå ner, växte och blev snabbt till en ordenlig speeddating,
eftersom det kändes som att vi verkligen lärde känna varandra in på grunden,
på minsta möjliga tid. Vi delade en massa tankar, känslor, upplevelser under
de få timmarna. Och under dessa timmar kände jag:
jag har verkligen hittat en annan själsfrände, en vän som
verkligen förstod sig på mig, en vän som jag verkligen
förstod mig på.
Dedär få timmarna, som nu känns som så ynkliga, men som just då kände
som de mest explosiva, de mest givande och längsta och mest betydelsefulla
timmarna på hela sommaren, de timmarna är de jag kommer att tänka tillbaka på.
De timmarna vi delade glädjande saker som hänt i våra liv, de timmar vi delade
hjärtesorger, irritationsmoment vi upplevde, fåniga saker vi gillade. De timmarna
vi diskuterade drömmar och planer för våra framtid. Allt där på gatan, i Vasa, i
sommarnatten.
De timmarna när vi knöt våra riktigt tighta vänskapsband. Den kvällen hade vi så
svårt att skiljas åt, men när vi väl skiljdes åt, så vill jag tro att vi båda hade en
varm känsla inombords, ni vet den där känslan när man känner att man har en riktigt
god vän. Att livet e nog rätt härligt ändå.
Aldrig kunde jag ana att det var sista gången vi träffades.
Jag var så ivrig för din skull, och jag kände så mycket glädje för att du skulle få åka
ut, uppleva något nytt, göra något spännande. Sista gången vi chattade var dagen för
du åkte iväg. Vi utböt några ord, lovade varandra att vi skulle träffas på skype och
fortsätta var vi slutade. Dock blev vi båda rätt ockuperade, men jag följde noga med
i ditt facebook-flöde. Du verkade ha det bra, och jag var så glad och tänke varje gång
jag såg en uppdatering: jag måste nog ringa Dig snart.
Jag läste idag igen dina kolumner,de är så levande, gädjefyllda,
jag kan bara inte tro att det är sant, att det inte kommer någon
uppföljning.
________________________________________________________________
Senast för några dagar sen hade jag en dröm om dig, jag minns inte vad drömmen
handlade om men det resulterade i att jag har tänkt på dig de senaste dagarna. Jag
önskar från djupet av mitt hjärta att jag hade låtit dig veta att du var i mina tankar, och
du är fortfarande i mina tankar. Jag hoppas du vet hur mycket du betydde för mig.
Förlåt mig, för att jag aldrig hörde av mig.
Du är och var en av de finaste människor jag någonsin träffat, en person med ett hjärta
på precis det rätta stället. En varm och omtänksam människa. Du brydde dig så om andra
och du förstod att ta vara på dagen. Amanda, du inspirerade mig så mycket. Varje gång jag
såg dig, eller att du uppdaterade på sociala medier, så blev jag så varm inombords. Världen kan
skatta sig lycklig över att du fanns här bland oss. En människa som alltid hade ett leende till
hands, en människa som alltid fick andra att känna sig väl till mods. Människor som du är
väldigt sällsynta.
Jag vet inte hur vi skall klara oss utan dig, men en sak är säker du kommer alltid att
finnas kvar hos mig. Alltid.
Sorgen är stor.
________________________________________________________________
Jag läste meddelandet, om och om och om igen, hjärnan låste sig, hjärtat började
rusa på och jag började kännas som att jag skulle kvävas. Tårarna brände bakom
mina ögonlock.Jag kunde inte hitta vägen ut från arbetet. Det var ofattbart, jag kunde
bara inte tro det var sant.
Vi har mist en fin människa, en människa som betytt så otroligt mycket för så
otroligt många personer. En människa som gjort skillnad här i världen, en människa
som är och var betydelsefull samt viktig. En människa som lämnat fotavtryck i mitt liv.
En människa som jag aldrig mer kommer att få krama, aldrig mer kommer att kunna
ha djupa diskussioner mer. En person som inte borde ha lämnat detta liv, inte riktigt
ännu.
Amanda, du fattas mig!
________________________________________
Snälla, Stöd cancerforskningen !
__________________________________________
No more your face to look upon
Or your beautiful smile to see
Though deep inside my heart I know
You still reside with me.
When the sun casts down its' golden rays
That's when I see your smile
Then rain drops fall just like my tears
And my heart aches for a while
A rainbow in the sky appears
With a beauty of its' own
And on the breeze I hear your voice
It whispers you're not alone
