camillellen.blogg.se

 

 

Imorse när jag hade släpat upp mig från min skönhetssömn och med en Disneyslogan ringades i

öronen (om, och om, och om igen) så befann jag mig änteligen på bussen var jag min vana trogna

läste  nyheterna. En nyhet som dök upp var att diskriminering  och attitydproblem av personer med

funktionsnedsättningar så är ett vardagsproblem. Varför berör det här mig? Det berör mig, dels

för att jag är en av dem som får utstå diskriminering och möter en hel del problematiska attityder i

vardagen gentemot de med en funktionsnedsättning.

 

 

Visste ni att jag oftast inte kan berätta om min funktionsnedsättning förrän människor lärt känna mig

eller åtminstone pratat med mig? Varför är det så? Därför att..om jag någonsin berättat före att jag har

en hörselnedsättning eller om jag introducerar mig som " Camilla med en hörselnedsättning" så ändrar människor sitt sätt mot mig. Jag avskyr det. De börjar behandla mig som att jag kanske inte skulle

funktionera intellektuellt på samma nivå..eller så börjar de genast överartikulera och höjer rösten så

pass att det bara gör ont i öronen. Men det allra värsta..är nog när människor tror att  jag inte är

funktionsduglig..att jag inte kan arbeta eller att man inte kan prata alls med mig. Jag möter även i skol-

livet en massa attitydproblem  och det här att man inte kan förstå att jag inte hör så bra. Jag fick för

några veckor sen höra att jag efter dagens lektion måste gå hem och öva mig på att höra, jag menar

WHAT?? är det så enkelt att få tillbaka sin hörsel..jag ska bara öva mig på att höra. Även så har lärare

väldigt väldigt svårt för det här med att upprepa vad andra elever säger, eller så har man en klass med

dehär människorna som aldrig markerar utan bara börjar prata..vet ni hur länge det räcker innan man

inser vem det är som pratar?? Sjukt irriterande. Sen är det också jobbigt att folk inte kan förstå att

om du klickar på din penna under en lektion..så kan det ljudet störa så mycket att jag faktiskt inte hör

något (och jo jag brukar säga till varpå människor brukar sura som svar).

 

 

En annan situation var att jag har sökt jobb, en person ringde upp mig och jag meddelade då i telefon

att jag har svårt att höra finska pga av min hörselskada varpå  personen genast började fråga "kuuletko

nyt, kuuletko nyt, kuuletko mitään??? Halloo kuuletko"... Varpå jag försökte behålla lugnet och sa att

jo jag hör nog, men det är lite svårt. Varpå personen sa hen skickar ett mejl. I mejlet stod det att i Helsingforsstad finns inga arbeten för sjukskötare för tillfället...som att det skulle stämma (jo jag har

tagit kontakt pånytt till detta stället angående beteendet, så no worries).

 

 

Jag har även på min arbetsplats träffat på liknande problem, folk har talat över huvudet på mig

som om att jag inte skulle höra dem alls, eller så har jag även fått höra att jag borde inte vara där

om jag inte hör något att jag borde sjukskriva mig. Det värsta var nog när jag som yngre sökte in

till sjukis och skulle fara till FPA och ansöka om rehabiliteringspenning (en annan sorts penning

då sade de åt mig: "om du hör så här dåligt så kan du väl inte gå i skolan heller". Varje vecka får jag

höra kommentarer som att: man skulle aldrig tro att du hade ett hörselproblem för du pratar ju så bra

eller du uppfattar ju så bra vad man säger. Det folk inte förstår är att varje dag kämpar jag något enormt

med att kunna hänga med i diskussioner, med att höra, med att läppavläsa osv. På ställen var det

annonseras ut meddelanden blir jag extremt stressad om det inte kommer som en skrivelse någonstans,

ibland när jag åker med VR så måste jag förlita mig på att de håller tidtabellen och endast kolla klockan

så att jag inte missar var jag skall stiga av. Det är ett enormt stressmoment..bara idag på bussen hem

var jag så trött att jag fick två gånger total blackout och visste inte alls vart jag var på väg eller var jag

var någonstans.

 

Inte gör det ju saken lättare att man är finlandssvensk måste jag tillägga, för folk har svårt för det här

att man har svenska som modersmål. Sen när jag varit tvungen att söka sjukvård på finska ställen

(då hör man ju oftast int så bra om man är sjuk, dels för att det är så svårt att fokusera, eller har du en

förkylning så hör jag kanske 50% sämre än vanligt, vilket betyder att jag kan betraktas så gott som döv)

och då jag ännu måste kommunicera på ett språk jag inte kan höra och som inte är mitt modersmål, det

är verkligen ingen lätt sak måste jag ju tillägga, jag menar det är ju ibland däven svårt att uttrycka sig på

sitt modersmål. Oftast tror folk att jag inte förstår när jag ber dem upprepa sig, varpå de oftast säger något

helt annat istället för att omformulera sig.

 

 

 

Blev ett långt inlägg, men jag tycker det är viktigt att det lyfts fram. 

Som avslutande mening så kan man kan väl säga att jag hör till minoriteternas minoritet.